Antingen har jag blivit folkilsk eller socialt missanpassad de senaste åren. Att träffa folk jag inte känner allt för väl, behöva vara trevlig och inte allt för ouppfostrad, det är absolut inget jag någonsin längre känner för.
Kanske har jag hittat på det själv, men jag har som för mig att jag förut tyckte det var spännande att lära känna nytt folk, få nya bekanta och fler att heja på i stan. Men som livet är nu skulle jag inte kunna bry mej mindre.
Förstå, jag älskar o vara me mina vänner, de är min familj här i Umeå. Det är bara det att jag inte behöver fler. Och har inte behövt fler på väldigt väldigt länge. Bra kan man tycka. Tills det faktum att det inte ens är 8 månader kvar tills skolan är slut. Då Umeå är slut. Då är eran av vännerna som en familj slut. Studenten all over again fast 100 gånger värre, utan att överdriva ens det minsta.
Ska man då ut i verkligheten igen, börja lära känna folk man efter fjärde träffen inte vill känna längre eftersom de uppenbarligen var dumma i huvvet, börja ställa alla de där frågorna om igen som gör att man lär känna varann på riktigt, fatta varandras humor, vad man får säga och inte, om man kan ringa en söndagsnatt eller inte och vara ledsen, sitta tyst med i flera timmar i fullständig harmoni etc etc etc.
En dyster skugga av det som en gång var en ståtlig vänskap kommer ju vara det som finns kvar. Och jag grämer mig självklart redan. Det gör man om sinnesstämningen säger en att man bör försöka vara förberedd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar