Realist javisst, men ibland måste man leva i förnekelse

I en stressad och pressad situation, en helvetesvecka för att tala klarspråk, känner jag harmoni och ett välmående jag knappt minns.
Det är liksom okej att vissa saker är skit. Det finns ju en hel del som är bra.

Äckligt positiv.
Huvva, vars ska detta sluta?