Höstmörkret har nu kommit till Umeå på allvar och ögonen börjar gå i kors under föreläsningar, när man läser viktiga böcker eller verkligen MÅSTE vara vaken och koncentrerad.
Alla andra timmar på dygnet är det inga som helst problem att hålla sig vaken och allert. Alltså är ögon-i-kors-syndromet endast psykiskt. Som all annan skit.
Men trots mörkret, trots trötthet och trots en viss depressionsomfamningsmöjlighet är jag vid god vigör. Ja, jag skulle faktiskt vilja säga att jag är på ett ganska gott humör. Misstänksamheten mot detta sprider sig, självklart. Men jag har än inte hitta fallgropen. Den kommer när den kommer. Som vanligt.
Snart november. Det borde vara annorlunda. På alla sätt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar