nu när man ändå inte har nått bättre för sig

Igår (fredag) svaldes det en massa stolthet.

Först inför finaste vännen som såklart tog mej i sin famn och visade på stor styrka som vanligt. Det var skönt och precis vad jag behövde. Sannerligen lite mindre ensam i sällskapet.
Efter en kaos sitta-och-dricka-vin-o-grejs-hos-mej-i-tvåsamhet gick vi till NH. Och tur va la d! Efter att ha beklagat mej hemma över standard-inlednings-raggning ("Vad heter du ra? Jaha, vad pluggar du ra?" vilket betyder en lång diskussion om mina värderingar och allt på en gång) mötte jag en männska som sa "Vad fan gillar du för musik ra? Nämn 3 band snabbt".
Svalde sedan stoltheten på dansgolvet. Svalde samma stolthet när jag och främlingen betedde oss som fjortisar och gick åt varsitt håll efter ett skämtgräl och ingen vände och gick efter den andra. Långt efter att han var borta ångrade jag mej, vände och letade upp han. Bra initiativ.

Bra fredag.
Hemsk lördag. Omänsklig bakfylla med fruktansvärd huvudvärk och lesshet på egentligen nått bra.

Kontentan rå?
Ja, jag skulle väl vilja säga att det där med stolthet är ett starkt karaktärsdrag hos mej. Så just därför blir det så tydligt en sån här kväll hur mycket man har att vinna om man skippar fjanteriet. Det är jobbibgt, man blir sårbar, men det kan också bli sjukt bra.