Fy fan för mej liksom, men shit va jag är bra

Japp, åter igen vill jag citera Petter och exakt samma citat dessutom, med brist på fantasit
"Det går bra nu, kompis det går bra nu"

Shit helvetes jävlar JAG FICK MITT DRÖMJOBB!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Och någon som inte är så insatt tänker säkert "eh, ja, du skrev det i fredags.. redan glömt?"
Men nu är det ju liksom inte DET jobbet jag snackar om.
Nä, jag är så jävla vidrig så före jag ens tagit examen så fick jag två jobb på en och samma vecka. Två jobb!!! Båda som projektledare, både involverar etnicitet-frågor och framförallt ungdomar. Jag menar, hur jävla insane är inte detta?!!

Jupp, men nu är det så. Jag ska bli projektledare för Ungdom mot Rasism´s projekt MAKT (Mer Antirasism Kommunalt, Tack!)
Jag ska flytta till Kristianstad inom en månad för att därifrån resa runt i hela Sverige, engagera och peppa ungdomar till att bilda UMR-lokalgrupper och få tjänstemän & politiker att satsa på dessa ungdomar. Mina arbetsuppgifter i stort..

Jag tror jag blir toooookiiiiig av lycka!!

Det finns dock ett paaar små gråa moln (som dock ständigt puffas på eftersom jobbet är så fantastiskt); Flytta ifrån Ume 4 månader innan ja tänkt = flyttprocessen har liksom inte riktigt börjat och jag är inte riktigt redo, alla andra kommer att vara kvar här o kunna hänga me varann när de vill, jag ska flytta till en ny stad där ja inte känner en käft, det finns saker här som precis har börjat som jag hade viljat se vart det (om det) slutade, jag kommer att sakna min Ume-familj så mycket att jag kommer bli gråhårig. Syster, Linn, Malen och the crue. Va fan ska man säga liksom? Det är ju dom som betyder mest i mitt liv just nu. Och så ska jag bara flytta ifrån allt?! Känns konstigt.

Men det löser sig. Det måste det. Det kommer det. Jag tvingar det till att bli bra.

TJOHOOOOOOOOOOOOO KRISTIANSTAD HERE I COME!!
(förneka ångesten förneka ångesten)