Ja, vad säger man? Inte skrivit på riktigt länge nu igen. Men har heller varken haft lust, tid, ork eller ens tänkt på det. Detta skrivs mest i nån slags dåligt samvete gentemot mej själv och en icke ork till att vänta ännu längre... av någon anledning..
Syster, snö och promenad i solsken har präglat den här dagen. Sannerligen en sån där systerdag som vi har alldeles för sällan då vi småpratar, skrattar, är tysta, äter gott, förstår varann utan och innan utan ord, sover lite när den andra är vaken och vakar, är där för varann och gör varann gott utan ansträngning.
Ume känns inte så kul, inte skolan heller för den delen. Vill börja jobba nu. Då underlättas livet lite när man får reda på, som jag fick igår, att jag kommer att bli kallad på arbetsintervju snart. Mucho bra. Och nått jag kommer att glädjas åt, även om jag inte får jobbet/jobben (?). Det betyder nämligen att jag är ett steg närmre slutet på skollivet. Dock orolig att jag stressar bort för mycket. Alla säger ju att detta kommer att vara en tid man kommer att tänka tillbaka på och minnas som en fantastisk tid. Hoppas det, men inte att det är den MEST fantastiska. Då har jag misslyckats.
Äh, enough. Nu ska jag sticka på min mössa och titta på film i tyst sällskap med min syster. Och inget stör
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
finaste bästaste dagen på länge! inte så konstigt när man trots allt är en av två halvor utav konceptet "världens bästaste systrar"
Ljuvligt skrivet som vanligt, man blir bara vaaarm.
Pa
Skicka en kommentar