Dagen som jag kommer att minnas som dagen då jag fick mitt första ordentliga jobb

Japp, fredagen den 22 januari 2010 kommer vara dagen jag alltid (tills jag blivit senildement vill säga) kommer att minnas som dagen då jag fick ett samtal där personen på andra sidan luren sa

"Jag vill härmed erbjuda dig tjänsten som projektledare för projektet FAS. Detta eftersom vi fann dig mest kompetent, driven och engagerad. Vi skulle med nöje även ge dig ytterligare 25% arbete utöver de 75% som tjänsten egentligen erbjuder för att du ska kunna vara på hemmet för flyktingungdomarna och lära känna dessa. Dessutom hoppas vi, precis som du beskrivit din vision, att vi i framtiden kommer att kunna utveckla projektet till att innefatta de flesta ungdomar i kommunen"

TJIHOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO

Har inte riktigt förstått det än. Sitter istället och försöker lägga upp en plan på hur jag på snabbaste sätt ska kunna ta körkort eftersom det egentligen krävs, men de har förbisett det om jag bara lovar att ta en intensivkurs så att jag får det snart. Så mycket vill de ha just mig att min blivande chef ska övertyga kommunchefen att det ändå ska anställa mig.

Today is a good day
Jag är livrädd inför jobbet. Jag känner mig osäker och faktiskt skräckslagen. Men med en övertygelse någonstans i bröstet att det ändå kommer att gå bra. Att jag kommer att klara det med stöd från de involverade organisationerna, vänner och familj.

Ikväll blir det champagne för vännerna. Och ett fett jävla smil på mina läppar.
Och åter igen, jag säger som Petter: Det går bra nu