En ignorant jävel till allt jag lärt mig

Den där kunskapen som sitter i våra ryggrader, ska man ifrågasätta den?
Just nu gör jag det. Just nu är jag en påstridig sate som inte lyssnar till den där rösten inom mej som säger att man ska vara safe, att man inte ska ta de där dum-riskerna och att man absolut inte ska handla på impuls.
Nej nej, man ska ha lärt sig av tidigare misstag, man ska ha förstått konsekvenserna av att göra det där som man vill men inte borde. Att det blir skit då, när man gör vad den där fjärilspirr-saken i magen säger, när man går på känsla och inte vetskap.
Ja, straffet har jag fått förr och kanske får jag det igen.

Men jag vill inte leva efter regler som finns bara för att de funkar! Jag vill kunna säga, skriva, skrika det där som jag vill berätta och göra, utan att det ska förstöra allt.

Det finns en konstant rädsla nu. En rädsla jag försöker med all min styrka att hantera. Jag lyckas ganska bra, hittills. Men det har ju inte gått nån tid än, så det säger ingenting egentligen... och jag vet om det, men är ignorant. Jag är fan ignorant mot hela mitt rädda lilla jag som ligger där inne någonstans med en massa kunskap och erfarenhet som jag inte vill veta av. Ja, fan, jag skiter i dig nu. Det får bära eller brista. Lever man safe, på rutin och lyder den där fjantrösten som viskar "var försiktiiiig, passa diiig, tänk efter före" så går man under förr eller senare, eller så lever man ett tryggt långt liv utan några gyllene dagar som varvas med becksvarta, och jag vet vilket jag föredrar.

Ja, nu är det dags för en skimrande brudjävel som gör det hon känn för. Om det går åt helvete och jag faller behöver ja inte vara rädd, jag har redan landat där en gång och mjukat upp landningspunkten. Så jävla illa kan det inte gå en gång till.
Dags att hoppa och se ifall vingarna bär. Med risk att låta pretentiös. Som vanligt när man menar allvar.