En höstpåminnelse fylld av det finaste

Vaknade lite lipig och utan ork, så struntade helt enkelt i att gå upp.
Syster kom hem och jag var snäsig och sur, vilket hon struntade i och fortsatte o prata med mej precis som att "jaha vadå rå ser du inte att jag försöker läsa här"-kroppsspråket från min sida inte existerade.
Efter ett par timmar for hon hemifra tills imon "så får du va själv ikväll älsk" men la även till en inbjudan av kvällsmat på Mariehem som jag självklart dissade trots att jag ville.

Ett par timmar senare ringer det på dörren. Utanför står en främmande kvinna och räcker över en inpackad blomsterkvast. "Till Emma" säger hon och går.
Väldigt nyfiken stänger ja dörren och öppnar packetet. En höstbukett med en vacker röd ros och annan blomma som inte min icke gröna hjärna vet vad den heter och röda vackra höstlöv möter mej. Ett kort hänger från en stjälk där det står:
"Syster! Du är den finaste jag vet! Puss, syster"

I samma sekund ja läser det börjar ja storböla. Inte på ett "åh va fint och vad rörd jag blir"-sätt utan snarare "jag är så jävla lessen att jag går sönder"-sätt vilket är helt oproportioneligt. Och det slutar inte.

Först 10 minuter senare går det över, och vad det än var som gjorde att jag vaknade på fel sida i morse och som har gjort att jag varit på så otroligt konstigt humör hela dan, så lättade det. Försvann lite grann.

Och vad är lärdomen av detta? Att man aldrig är så ensam som man kanske intalar sig? Eller att den där systern minsann ibland vet mer än vad man tror?
Vardagen kan fan va både sotig och alldeles klar på samma gång ibland