Dagen då man, som vanligt men ändå inte, är beredd på det värsta eftersom världen är skit

11 september.

Behöver jag säga så mycket mer?
Förmodligen om jag känner världen och dess befolkning rätt, dock tyvärr inte världen som läser här. Borde ha varit så, men verkligheten är aldrig så som den borde vara.

Ja, idag är jag inåtvänt bitter. Utåt sett ser jag nog ut som vanligt, jag kommer säkert inte ens att yttra särskilt mycket bittra saker idag. Det sitter i hjärtat istället. Fast på ett okej sätt.

Nog om mej. Mer om den pissiga världen.

Händelser 11 september:

1857: Ett nybyggartåg blir massakrerat av mormoner utanför Salt Lake City.

1922: Brittiskt mandat proklameras i Palestina.

1962: Mauro Scocco, svensk låtskrivare, "musiker", föds

1973: En militärjunta, ledd av Augusto Pinochet, störtar Chiles president Salvador Allende i en militärkupp.

1981: Dylan Klebold, Amerikansk massmördare, mannen bakom Columbine Highschool massakern, föds

1985: Två tåg frontalkolliderar i portugisiska Alcafache och fattar eld. Uppgifterna om antal omkomna varierar mellan 45 och 150.

1988: Det svenska punkbandet Imperiet gör sin sista spelning på Ritz i Stockholm.

2001: Dagen då västvärlden vände sig ännu mer från Mellanöstern och alla människor där blev dömda till terror, död, diskriminering och trakasserier. Allt på grund av några idioter båda sidor och skitpolitik.

2003: Sveriges utrikesminister Anna Lindh avlider till följd av de skador hon har tillfogats i ett knivöverfall dagen innan.

2009: Emma sitter på sin kammare och känner bitterhet i hjärtat och dagen är inte ens slut.