Att ha psyke som en guldfisk = lycka

Jaha, så har jag nu halvlegat i soffan hela kvällen... igen.

Armen har krånglat och skavt mot fulgipset (det är verkligen gräsligt hemskt fult, uppklippt och illgrönt me bruna tejpbitar över) och jag har tittat på en medelmåttig film.

För det är lite så ens liv ser ut, inte sant? Medelmåtta, lite smärta och tid som bara rinner som sand mellan ens fingrar utan att man märker det eftersom man under tiden befinner sig i en påhittad verklighet som egentligen går att komma ifrån om man bara trycker på off-knappen.
Men det gör man ju inte, eller hur?
Nä huvva om man skulle råka komma åt den där knappen som skulle göra att man uppfattade mer av det liv man hade, som skulle få en att märka vad som pågår och därmed få ångest över att det inte var ens handling som var medelmåttig utan hela en själv.

Jag har valt att lägga hela mitt psyke i en främlings händer. Vad resultatet blir av detta är svårt att förutse. Det enda jag vet är att jag hoppas hon kommer att lyckas få mej till å trycka på den där förbannade knappen.