Ikväll

Är saknaden stor.
Väldigt stor.

12 dar kvar, sen anländer jag till den norra staden som jag så länge viljat flytta ifrån men som nu, och jag citerar en nyfunnen vän, får mej "att verkligen lysa upp" när jag pratar om den.

Det har ju inte så mycket med själva staden att göra
Det har endast med folket i den att göra

Usch, denna saknad. Som jag är ensam i.
Saknaden som jag fyller med arbete, trötthet, promenader och hög musik i öronen för att den inte ska kunna ta över.

Det kommer att bli bra. Det kommer att lösa sig.
Syster säger ödet, jag säger slumpen, vissa hånler och säger skyll dig själv, medan andra kallar det gud eller vad som helst.

Äh, vad det än är hoppas jag att summan blir bra. Blir rätt. Så som jag vill.
Tills dess är det bara att fortsätta i samma veva. Jobba, trötthet, musik och ständigt stimulerad på nått sätt.

Jag klarar mig. Allt är bra.

12 dar