Uppsats-raseri

Förmodligen borde jag vara nöjd över känslan jag har, men istället känns det bara sorgligt.

Saken är den att jag rent socialt inte verkar fungera som jag borde. Som jag skrev nedan känner jag varken för att träffa någon eller gå ut.
Dock verkar det som att det lilla raseri min kropp går och bär på går ut över uppsatsen. Och då menar jag inte på ett dåligt sätt. Nä, istället gräver jag ner mej. Långt ner och långt in i datorn och uppsatsens minivärld där teorier, tankar, skrivtorka och en hjärna ena stunden i dödläge o i nästa överproduktiv möts och utformar text.
Text som kanske till och med blir bra.
Enda synen man kan få av mej just nu skulle vara om man hade ett litet flygplan som man kunde åka i upp till mitt köksfönster, kika in och se mej begravd under böcker, transkriberingspapper och använda smutsiga tallrikar. Inte en vacker syn men ack så produktiv.
Jag känner mej hemsk, asocial och elak men samtidigt jävligt duktig. Ovant, konstigt och inte så skoj.
Ambivalens ambivalens
Dekadens dekadens
En självföraktande narcissist